När psykiatrin inte lever upp till sitt löfte

I den ofta snåriga labyrinten som utgör den svenska psykiatriska vården är det alltför vanligt att se en tragisk och frustrerande scen upprepas gång på gång: patienter som slussas runt mellan olika vårdenheter utan att någonsin få den stabila och kontinuerliga hjälp de så desperat behöver.

Det är en smärtsam realitet att många individer som söker hjälp för sin psykiska ohälsa befinner sig i en oändlig spiral av runtskickande, där de passerar genom olika vårdinstanser utan att någonsin få någon konkret och sammanhållen behandling. De blir bollade mellan primärvård, psykiatri och specialistkliniker utan någon klar riktning eller kontinuitet i vården.

Detta är inte bara ineffektivt och kostsamt, utan det är också hjärtskärande att bevittna människor som redan kämpar mot psykisk ohälsa tvingas navigera genom ett snårigt system som inte verkar ha deras bästa intresse i åtanke. Den här formen av system leder inte bara till ökade vårdkostnader utan också till onödigt lidande för patienterna.

Det är dags att ställa oss frågan: Hur kan ett sådant avancerat och välutvecklat land som Sverige misslyckas så kapitalt med att tillhandahålla en sammanhållen och koordinerad psykiatrisk vård? Svaret ligger i bristen på tillräckliga resurser, det ständiga trycket på personal och en fragmenterad vårdstruktur.

Vi måste kräva att vårdenheter samarbetar mer effektivt och att patienter inte kastas runt i systemet som bortglömda brickor i ett spel. Det krävs ökad samordning mellan primärvård, privata aktörer och specialiserad psykiatri, bättre utbildning för personalen om psykisk ohälsa och framför allt mer resurser för att möta behoven hos de som lider.

Låt oss inte längre tiga om denna skandalösa situation. Låt oss ställa krav på att vårt psykiatriska vårdsystem fungerar så som det är tänkt att göra – som en trygg och tillgänglig fristad för de som kämpar med psykisk ohälsa. Det är hög tid att vi som samhälle sätter stopp för den oändliga leken av runtskickade patienter och ser till att varje individ får den hjälp de förtjänar när de behöver den som mest.

Så låt oss istället reflektera över detta:
Vad behöver vi göra för att få en stabil och sammanhållen psykiatrisk vård?
Hur kan vi göra mötet med människor som lider mer effektivt utan att tappa fokus på patientens behov?

Det är hög tid för en djupgående och öppen diskussion om psykiatrin i Sverige. Jag kommer ta detta år och göra allt i min makt för att lyfta denna fråga och söka svar och lösningar på det som inte fungerar. Har du varit med om liknande fall är jag intresserad av att höra din historia.